Där är dom. Jag vet det. Jag har till och med ett schema som jag kan följa. Mitt framför näsan. Men fortfarande är det lite jobbigt att ta tag i det hela. Måste bara... sen ska jag träna.
Min bebis verkar inte ha ärvt mina lata anlag. Fick tag på ett hopprep och tränade oavbrutet i 20 minuter. Hans nyfinkenhet är oändlig, inspirerande och får mig att se livet för vad det är. Man är aldrig fullärd, ständigt finns det saker att undersöka, problem att lösa och svårigheter att ta sig igenom. Skillnaden är att jag vet att det där är just ett hopprep och att det kommer att trilla ner på golvet om jag låter mina händer släppa taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar