Maraton.

Bebisen sitter stadigt som en sten och verkar älska sin nyfunna talang. Leksaken pillar han med så intensivt att han glömmer bort både hunger och sömn. Tills det blir panik. Då får vi alla höra att vi minsann borde ha uppmärksammat mat- och sovklockan som redan ringt en lång stund.


Att fånga solljus som lyser in genom fönstret är svårt, när det sedan faller på barnet och förvandlar denne till en ängel som ligger i vår säng och skrattar, då är man glad att man har en kamera som har kapaciteten och ett intresse som gjort att man lärt sig alla små plutt-inställningar som ger stora förändringar. Oförlömligt, vackert och underbart. Nu har jag fångat min ängel för alltid.

Kan man tröttna på att fota sina barn kanske du undrar. Nej, absolut inte och det har jag aldrig tänkt göra. Dock är den lille en lätt match, än så länge, eftersom han ligger ganska stilla och då gäller det att passa på. Den stora har nämligen en egen vilja och säger "NEJ!". Jag undrar varför.